Gösta Werners slutgiltiga stilfas definieras av marinmåleriet, den utvecklar han på mitten av 1960-talet med tillbakablickande på hans tidiga år. Konsten kommer uteslutande handla om att skildra sjömanslivets olika livsbetingelser. Det är framförallt under den sista fasen som hans dagböcker till synes spelar en tydlig roll.
Sammanlagt rör det sig om ett 80-tal dagböcker som finns bevarade, men alla är inte helt fyllda. Han har använt dessa för att hitta tillbaka till beskrivningar av sjömanslivet: packlårarnas skrivtecken och stämplar, tatueringar, båtnamn, hamnar och barer runt om i världen, båtutrymmen med mera, allt integreras i hans konst. Texter blir en del av kompositionen och en del av berättandet. Den kollagemässiga uppdelningen av bildyta känns igen från tidiga år i samlandet av olika episoder, minnesbilder och texter i samma målning. Även hans betydelsefulla år som meteorolog förnimmer man i hans sätt att skildra atmosfärer, väderförhållanden, och havets olika skepnader. Med åren blir penselföringen både expressiv och säker och han lär själv ha sagt: “Jag målar mitt liv” (Lidman, s.39)
Gösta Werner beskrivs ofta med en anteckningsbok nära till hands, där han antecknade, målade och ritade när andan föll på. Från hans eftermäle kan man också tydligt urskilja hans favoritmedium, blyerts och akvarell – ypperliga medium för att redovisa intryck som fångats i flykten. Det är med dessa dagboksnoteringar som text och bild integreras för att så småningom bilda en konstnärlig helhet.
Förslagsvis har dagboken fungerat som en idégivare och såhär i efterhand kan dagbokskrivandet tolkas som en del av hans konstnärliga verksamhet. Dagböckerna är inte personliga, de röjer inte vanliga existentiella problem – de kan snarare ses som ett sätt för honom att strukturera impulser och idéer.
Den visuella dagboken blir ett slags konstverk där bilder och texter integreras till något nytt. Anteckningar bildar ett slags hemliga koder som i detta fall bara konstnären har tillgång till. Som betraktare får vi tillträde till Gösta Werners innersta rum, hans hemliga rum, där överraskande avslöjanden kan skönjas, ett slags voyeurism. Tomas Lidman konstaterar att dagboken för konstnären blir ett oumbärligt sätt att förhålla sig till omvärlden. Den blir ett sätt för Werner att “samla, sortera och skissa sina storslagna drömmar och hemligheter” (Lidman, s.13).
I synnerhet är Gösta Werner ihågkommen som en förvaltare av goda historier, av situationer och miljöer som han gärna återberättar och för vidare med sitt konstnärskap. Som betraktare blir man ideligen delaktig och involverad i hans berättarglädje. Göstas Werners förmåga att skildra situationer kom även väl till pass vid utsmyckning av offentliga miljöer såsom till Handarbetets Vänner, Marinens örologskolor på Berga vid Hårsfjärden, Apoteksförbundet, och ett flertal skolor mm. så väl som när han illustrerade böckerna “Pelle Gedda kappseglar och Gösta Werner målar” (1986) och “Evert Taubs visor” (1989).
Litteratur i urval:
Hjärre, Leif H., “Österlenskt och Österländskt”, Carlsson Bokförlag, 2018
Lidman, Tomas, “Dagboken som konst”, Bokförlaget Atlantis, 2013
Henriksson, Torsten, m.fl. “Gösta Werner”, Ekeströms Förlag, Färila, 1989
Herrmans, Ralph, “Gösta Werner, hans liv i egna bilder”, Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm, 1989
Widman, Dag, “Gösta Werner bilder till Evert Taubes visor”, Galerie Aix, Stockholm, 1989
Werner, Peder, “Gösta Werner, Dagböcker och akvareller”, Katalog från utställningen på Konstakademin 2009, med förord av Olle Granath och foto Magnus Dovenius