Gösta Werners formativa år som abstrakt konstnär

Det var som abstrakt målare som Gösta Werner fick sitt publika genombrott som konstnär. Det skedde med en rad utställningar under 1950-talet, bl.a deltog han i “De ungas konstsalong” 1954 och ställde ut sina verk på Gummesons Konstgalleri i Stockholm 1957. Det är med det abstrakta måleriet, resultatet av nyvunna tekniker och erövringarna från den internationella konstscenen i Paris som Gösta triumferar. Dock, det är inte som abstrakt konstnär han är bäst ihågkommen idag, utan snarare till följd av det uttryckssätt han senare övergår till där han skildrar sjömanslivets olika livsbetingelser.

Karin Malmström har utförligt beskrivit Gösta Werners 1950- och 1960-tals måleri. Genom hennes studier och analyser kan vi ta del av hur Gösta Werners abstrakta konstnärskap utvecklas.

På 1950-talet närmar sig Gösta Werner en för honom ny stil, en sorts mönsterkubism och en av André Lhote inspirerad motivrelaterad kubism. Det är hos André Lhote i Paris som han fördjupar sig i kompositionsproblematik och analytisk kubism. Efter hand ger det realistiska måleriet helt vika för det geometriska formbyggandet och han börjar abstrahera. Hans stil får stadga och disciplin. Den kan liknas vid mönsterkompositioner av högst personligt måleri, sk. färgmosaiker, vilket för tankarna till applikationer och lapptäcksteknik.

Åren 1953-54 blir en tid av frigörelse för Gösta Werner, han lämnar helt den figurativa kubismen och ger plats för konkretismen. Han målar konkretistiska kompositioner i oljefärg, och övergår senare till akryl. Planen arrangeras så dramatiskt som möjligt. Man finner även verk i kollage av blandteknik gjorda av t.e.x gamla biografbiljetter. Han experimenterar även med material som cement och trä, i vilka han utformar reliefarbeten. År 1956 börjar han även att experimentera tredimensionellt med järntråd. Skulpturerna som han skapar har kallats för “rymdkalligrafi”. Malmström associerar dessa “till segelfartygens myller av till bristningsgränsen spända rep och stag som där de korsas bildar endast ur vissa vinklar synliga centra” (Malmström, s. 35).

Syftet för Gösta Werner blir inte längre att översätta ett motiv till kubistiska former utan att ge abstrakta idéer och upplevelser konkreta, visuella former. Under denna period är formen viktig, bilden som föremål, och inte motivet eller berättelsen. Med konkretismens teknik uppnås dynamik i bildytan. Vidare menar Malmström, en rörelse, men det är inte en synlig rörelse i vanlig mening utan ett labilt tillstånd. Rörelsen är frusen i målningen,och finns följaktningen kvar i planens spänningsmotsättningar vilka uppnås genom den inre växelrörelsens suggestion och mobilitet. Med andra ord ska en konkretisk målning aldrig upplevas som statisk av åskådaren. Drivmedlet är betraktarens öga, vars vandring över bilden upplever rörelse.

Andra viktiga svenska konstnärer som representerar konkretism är bl.a Olle Bonnier, Otto G. Carlsund och Lennart Rodhe. Gösta Werners måleri blir brutalare vid mitten 1950-talet då geometrin och de stränga ytorna bryts upp. Färgskalan blir rikare, från frostiga pasteller till klarare och starkare kolorit. Med det informella motivet undgår han perspektivistiskt djup och behåller på så sätt bildytan på konkretiskt maner. Till exempel finner man detta även i hans abstrakta skiss-serier, då kvadrat efter kvadrat ligger sida vid sida. Tekniken från den abstrakta perioden kommer att finnas kvar under hela hans konstnärskap. Tydliga exempel är marinmåleriet med bildsekvenser som bildar ett slags pseudocollage, likt etnologiska seriebilder.

Även de så kallade meteorologiska väderkartorna med dess symboler återinförs i hans måleri vid slutet av 1950-talet. Han använder sig mer och mer av skissen som metod och med hjälp av meterologiska kartor och dess intecknade vädersystem skapar han abstrakta skiss-serier och han beskriver det själv som en “fruktbar impuls att fortsätta med”. Den bästa av dessa skisser överförs till duk. Detta kompositionsgrepp använder han sig av ända fram till slutet på 1960-talet. Gösta Werner refererar till dem som “väderväggar”. De är ljusa och spröda landskaps- och väderabstraktioner i en friare informell anda, sk. abstraherande, minimalistiska naturimpulser (Malmström, s. 32).

År 1961 bildades konstnärsgruppen “Aktiv färg” bestående utöver Gösta Werner av Georg Suttner, Ulf Trotzig, Brita Molin, Olle Ängkvist, Lizzie Olsson, Wiking Svensson, Albert Johansson, Felix Hatz, CO Hultén och Rune Jansson. Den blir en ganska kortlivad “kamporganisation” med uppgiften att återinföra kolorismen.

Texturen i Werners målningar får ökad betydelse, ibland verkar färgen vara pålagd med palettkniv. Målningarna från denna tid känns enligt Malmström för välkomponerade. Färgen är inte längre huvudrollen utan kompositionen. Året därpå tar Gösta Werner en ny vändning, inspirerad av Olle Ängkvist och Rune Jansson återgår han till den spröda abstraktionen och börjar skriva och klottra ord och siffror med sirlig handstil direkt på den infärgade duken, likt offentliga brev och dagboksblad. I Göstas Werners konst är inte kalligrafin alltid läsbara meningar och ord, utan virvlande skriftliga linjer. Den läsliga texten som komplement till kompositionen kommer först senare i det marina måleriet vilket ofta framställs i dagboksform.

Litteratur i urval:

Malmström, Karin, “Konst blir det i lyckliga ögonblick”, Gösta Werners 1950- och 60-talsmåleri, Tomelilla Tryckservice, Tomelilla 1996