Gösta Werner föddes i Stockholm 1909 men familjen flyttade under tidiga år till Örnsköldsvik. Där växte han upp med mor, far och två syskon: Nalle och Siri. I tidiga år tränade och tävlade Gösta Werner boxning i mellanvikt och fjädervikt med Örnsköldsviks Sportklubb. Han beskrivs som en teknisk boxare som rörde sig säkert. Intresset för sporten finns även skildrat i många av hans teckningar och målningar.
Direkt efter realskolan mönstrar han som mässpojke och kommer på så sätt tidigt ut till sjöss med handelsflottan. Där kommer han i kontakt med alla slags personer från olika samhällsklasser. Främst utvecklar han då sina sociala färdigheter, en sorts begåvning som finns med honom hela livet. Av vänner och bekanta sägs det att han var en berättare i särklass. Det är också något som blir karakteristiskt för hans konstnärskap, där man i hans verk alltid kan skönja lusten till berättelsen.
Det fanns även andra konstnärligt intresserade personer inom familjen, bl.a. lär hans morfar Anselm Strömberg målat och också läst konsthistoria för barnen. Nalle Werner, Göstas bror, tar upp konstnärskapet tidigare än Gösta och lockar över honom till konstskola efter att han är tillbaka från sjön.
Gösta Werner utbildar sig och blir färdig sjökapten 1935 och i början på 1940-talet vidareutbildar han sig till militärmeteorolog. Detta gör han för att kunna tillbringa mer tid på land och för att ägna sig åt måleriet. Efter andra världskriget blir han konstnär på heltid med studier på Konstfack, och samtidigt arbetar han som meteorolog om kvällarna. Det sades att han inte trivdes i den stelbenta miljön som konstfack genomsyrades av och lockades därför över till att studera för Isaac Grünewald i Stockholm. Grünewald uppmuntrade alla sina elever att använda färg: “Lär dig se” sa han. Under denna tid utvecklar Gösta Werner sin känsla för färg och får teknisk träning.
Efter Grünewalds tragiska bortgång fortsätter han att studera på Academie libre i Stockholm under ledning av Börje Hedlund, av honom får han lära sig ljustolkningar och koloristisk klangverkan.
År 1947 flyttar Gösta Werner till Paris för att studera franskt måleri med André Lhote. Där fördjupar han sig i kompositionsproblem och analytisk kubism, han får stadga och disciplin. Efter hand ger det realistiska vika för geometriskt formbyggande, och han börjar abstrahera och använda kubistisk teknik. André Lhote är den siste kämpen för “plankubismen” och från Lhote lär sig Werner att placera ljusa fält mot mörka fält och starka färger mot bleka. Han lär sig om linjernas rörelse, skärningspunkter och andra uppbyggnads- och kompositionsproblem och utifrån dessa studier går han vidare och ägnar sig åt att skildra rörelse i måleri och skulptur, även sk. ballistiskt måleri.
När han känner sig fullärd hos Lhote fortsätter han att studera, men nu för Fernand Léger, men hans studier tilltalar honom inte då han finner att eleverna bara kopierar Légers måleri istället för att utveckla sina egna färdigheter. Han söker sig till muséerna i Paris istället. Där kommer han i kontakt med de äldre mästarnas måleri som gjorde stort intryck på honom, av dessa kan bland andra nämnas Rembrandt och William Turner.
Vid slutet av 1960-talet utvecklar Gösta Werner den konststil som vi starkt förknippar med honom idag. Påverkad av tidens realistiska strömningar och inspirerad av sina dagböcker börjar han att måla sjömansminnen. Han lämnar helt det abstrakta måleriet bakom sig och utvecklar ett typ av bildepos över sjömanslivet.
I mitten av 1950-talet köper Gösta Werner en strandtomt i Örnahusen på Österlen. Tomten om åtta tunnland med två hus köps för ett fadersarv och priset uppgår till, som Hjärre beskriver: ”svindlande 40 000 kronor. Ortsbefolkningen skrattade åt den galne stockholmaren som betalte en sådan summa för så dålig sandjord” (Hjärre, s. 151).
Österlen förblir en permanent punkt för Gösta Werners konstnärskap resten av hans verksamma liv ända fram till hans bortgång 1989. Den största samlingen av hans konst finns representerad på “Konstmuseet Gösta Werner och havet” i Simrishamn. Han är även representerad vid Nationalmuseum, Moderna museet i Stockholm, Kalmar konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Dalarnas museum och Lunds universitets konstmuseum.
Litteratur i urval:
Hjärre, Leif H., “Österlenskt och Österländskt”, Carlsson Bokförlag, 2018
Lidman, Tomas, “Dagboken som konst”, Bokförlaget Atlantis, 2013
Henriksson, Torsten, m.fl. “Gösta Werner”, Ekeströms Förlag, Färila, 1989
Herrmans, Ralph, “Gösta Werner, hans liv i egna bilder”, Askild & Kärnekull Förlag AB, Stockholm, 1989
Widman, Dag, “Gösta Werner bilder till Evert Taubes visor”, Galerie Aix, Stockholm, 1989
Malmström, Karin, “Konst blir det i lyckliga ögonblick”, Gösta Werners 1950- och 60-talsmåleri, Tomelilla Tryckservice, Tomelilla 1996
Werner, Peder, “Gösta Werner, Dagböcker och akvareller”, Katalog från utställningen på Konstakademin 2009, med förord av Olle Granath och foto Magnus Dovenius